Ingen kris sa ST:s chefredaktör

• Om man ska skära ner med minst tio tjänster på redaktionen …
• Om man tappar runt 1.000 exemplar i upplaga varje år …
• Om annonsörerna flyr till andra medier …
Har man då en kris? Inte alls, enligt Sundsvalls Tidnings chefredaktör Mats Åmvall.

Det var en av de saker som framkom under Publicistklubbens debatten i Sundsvall i torsdags (2011.12.15). I övrigt snackades det en hel del kring samordningen av ST och Dagbladet.

Själv var jag inbjuden till debattpanelen som en av de starkaste kritikerna till utvecklingen inom Mittmedakoncernen. (länkar till tidigare debattartiklarna längst ner på sidan).

Egentligen skulle jag inte alls ha tid att tjafsa om vad som händer på min gamla arbetsplats. Jag har nog mycket att göra i min nya roll som egen företagare, bland annat med uppdrag i mediebranschen. Men det är smärtsamt att se hur snabbt ett varumärke kan devalveras. Från att ha varit ett av de mest lönsamma företagen i koncernen är Sundsvalls Tidning nu det företag som går sämst.

När jag försökte poängtera de problem som ST har och som till stor del orsakats av felsatsningar i Mittmediakoncernen så viftade Åmvall bort den kritiken med att säga att man inte alls är i kris. Ändå medgav han att ST nu är det företag i MM-koncernen som har sämst lönsamhet.

Att en betydande orsak till krisen för ST ligger i Mittmedias koncernbygge, det ville inte Mats Åmvall hålla med om. Förmodligen hade han inte läst det senaste inlägget i den frågan, av Medievärldens ekonomiske krönikör Stefan Melesko. I en krönika samma vecka som PK-debatten konstaterar han följande när det gäller Mittmedias koncernbygge:

”Om vi räknar med att kassaflödet skall komma under 20 år (lång tid) blir det genomsnittliga kravet med 10 procents ränta i storleksordningen minst 47 miljoner kronor per år. Det verkar mycket avlägset. Gapet är synnerligen stort som synes. Och några övergripande synergier i koncernen är inte framträdande. Slutsatsen blir således att Mittmedia betalade ett alldeles för högt pris för Dalarnas Tidningar.”

Och vidare:

”Motiven för förvärv och fusioner kan kompensera för ett för högt förvärvspris och till slut påverka beslutsfattandet: Nämligen att bygga imperier eller monument över företagsledningarna.”

(Stefan Melesko är docent i medieekonomi vid Internationella Handelshögskolan, Jönköping, och fristående medarbetare i Medievärlden.)

Efter debatten blev det dags för frågor från publiken. Det kom nästan inga frågor alls från medarbetarna på de två tidningar det handlade om. På frågan om vad ST ska göra för att få den yngre generationen att prenumerera på tidningen hade Mats Åmvall inget konkret svar.
”Vi ska förpacka innehållet på ett nytt sätt”, sa han. Nej, nej, det handlade inte om någon omgörning, någon redesign. ”Det gjordes för ett tag sedan och det är inte aktuellt”, förklarade han.

Hur man då ska kunna ”förpacka innehållet på ett nytt sätt,” utan att ändra designen, det ska bli spännande att se.

Av hela diskussionen kring redigering och layout är det tydligt att detta ändå inte är prioriterade frågor i sammanhanget. I alla fall inte något som gynnar läsarna.
Lotte Nord, ordförande i PK Södra Norrland, reagerade på att man i den planerade nya redigeringen pratat om att redigerarna ska bli ”hanterare” som bara ska hälla in texten på sidorna.
Men egentligen är det ju enklare än så, reportrarna skriver in direkt på sidorna på förutbestämda utrymmen. Det fungerar redan i dag på många tidningar, men risken är att det blir statiska och tråkiga sidor. Om man inte har någon designansvarig som utifrån de givna ramarna kan vara kreativ och åtminstone på några sidor varje dag överraska läsarna.

En annan effekt av centraliseringen som jag pekade på är den kostsamma utvecklingen när det gäller Mittmedias it-enhet. När it-verksamheten centraliserades så skulle det innebära en kostnadsbesparing med 6 miljoner kr redan från första året. Istället har alla tidningar fått ökade it-kostnader, vilket Åmvall också bekräftade.

Till detta kommer de dolda kostnaderna som det innebär att man i produktionen inte kan använda de mest effektiva verktygen. Något som bekräftas gång på gång.

Även denna fråga viftade Åmvall bort med att ”… det är självklart att medarbetare inte ska kunna tanka ner vad som helst från nätet …”
Jo, det är naturligtvis självklart, men i det här fallet handlar det inte alls om något sånt, utan om väl etablerade program som köps via de stora it-företagen. Men det ville inte Åmvall lyssna på utan bytte ämne …

Bland det mest skrämmande i detta är att medarbetarna inte vågar uttala sig och kritisera denna utveckling. Trots att man blir mindre effektiv i sitt jobb.

Jag uppmärksammade en Twitterkommunikation för några dagar sedan där två MM-anställda ondgjorde sig över att it-avdelningens direktiv gjorde jobbet svårare. När jag kontaktade en av personerna och ville publicera denna konversation på min blogg var svaret nej. Trots att jag anonymiserat hela konversationen. Det gick inte att se vilka personerna var eller på vilken tidning de jobbade. Att det är så lågt i tak på ett medieföretag som själva kritiskt granskar omvärlden och håller yttrandefrihetens fana högt, det är skrämmande.

Här ett exempel på ett Facbook-inlägg från en  Mittmedia-medarbetare.

Många är irriterade över att tvingas in i ett system som fungerar sämre än det tidigare.

En av debattledarna ifrågasatte mitt bloggande som enbart gnäll från en före detta ST-medarbetare. Om det kom från honom själv eller någon i hans närhet ska jag låta vara osagt. Jag kan bara konstatera att ett sånt påstående måste komma från någon som läst min blogg dåligt eller bara någon enstaka artikel. Den som följer mitt bloggande vet att allt bottnar i ett engagemang för den journalistiska och kommersiella medieutvecklingen. Och att jag ofta lyfter fram positiva saker inom medievärlden, (Bra design är bra affärer) eller intressant projekt (Tänk om tryckfriheten inte fanns).

När det gäller de tre punkterna i ingressen så kommer den första från uppgifter i ST, den andra från Tidningsstatistik (senaste tio åren) och den tredje bekräftades bland annat av Mats Åmvall under debattkvällen när han medgav att ST har ett intäktsproblem.

Hela debatten Bambusades (det vill säga direktsändes på webben). Den finns här.
Sändningen inleddes med en intervju med en asylsökande journalist från Iran och de två tjejerna från Sundsvall Jessica Ivarsson och Sara Nyblin som startat det nya magasinet Tjejliv. Tjejliv ska vara ett alternativ till nuvarande tjejtidningar. Inspirerade av magasinet Filter har man också valt det nya modernare mindre formatet (170 x 240 mm). Paneldebatten ligger 30 minuter in i sändningen.

Debattledare var Anders Rönmark (Tidningen Ångermanland) och Marcus Melinder (Allehanda Media), båda tidningarna ingår i Mittmedia-koncernen.

Tidigare publicerade artiklar i ämnet:
Centraliseringen hotar affärerna i Mittmedia.

Kliv upp ur de gamla hjulspåren Sören Andersson.

Ett svar utan svar, av Sören Andersson.

Var Mittmedias pris för Dalarnas tidningar för högt Pär Fagerström?

Det stämmer, missnöjet pyr!

Läsa även: 300 journalistjobb försvinner!

WebView – ett prisbelönt koncept – men alldeles för tidigt

Läser på Medievarlden.se att TU ska ta fram en egen QR-generator för att hjälpa mediehusen att hantera det nya verktyget för en mer interaktiv tidning. Jag säger som Gert Fylking: Äntligen!

Det här är ju inget nytt nämligen. Redan 1999 fick undertecknad pris i en tidningstävling för ett koncept med liknande teknik. Då var det streckkoder och sifferkoder (bland annat via sms) som gällde.

Tänk att det ska ta så lång tid innan svenska tidningar är på banan. I exempelvis Japan har den här tekniken länge varit etablerad. Även om det nu handlar om QR-koder, som i princip gör samma sak, men där koden kan varieras i mycket större utsträckning.

Aftonbladet försökte 2009 med sitt Tagga, ett experiment som AB snabbt kallade en succé men som tog ut fort. Denna kommentar till AB:s ”skrytartikel” har nog satt fingret på viktigaste anledningen till att systemet dog. Ingen annan ville haka på. Mönstret känns igen, (se nedan).

Nedanstående artikel har tidigare publicerats på BDU.NU.

WebView – ett prisbelönt koncept

WebView var föregångaren till Aftonbladets Tagga

På SND-kongressen i Köpenhamn 1999 fick jag ett pris (delad andraplats) i den internationella tävlingen ”Tomorrows Newspapper Contest”. Mitt bidrag var en snabbläst tidning i liggande A4-format kallad Right Now. Men grejen var den att i tidningen fanns en teknik för att koppla innehåll i tidningen till inneåll på webben. En kod i tidningen länkade till olika typer av dokument på nätet. Det var en streckkod för läspenna kombinerat med en sifferkod som man kunde knappa in som sms i mobilen.

Taggad av alla positiva kommentarer åkte jag hem och övertalade vännen Rolf Bäck med it-företaget Ntech att tillsammans starta ett företag som skulle utveckla den här tekniken. Rolf nappade på idén och så startade vi företaget WebView. Namnet och loggan hade jag redan skapat och registrerat i samband med att jag gjorde mitt bidrag till tidningstävlingen.

Vid den här tiden togs ett par, som jag såg det, helt felaktiga beslut på ST när det gällde vår it-strategi. (Jodå, jag fick tillfälle sedan att flera gånger säga ”Vad var det jag sa”. Men det är en annan historia). Det här ledde i alla fall till att jag tog tjänstledigt och satsade helt på WebView AB.

Jag mottogs väl när jag åkte landet runt, eller Norden runt rättare sagt, och presenterade vårt system, som tagit några månader att bygga. Men tyvärr så hamnade vi mitt i vinddraget efter den spruckna it-bubblan. Riskkapitalister och affärsänglar som tidigare stått på kö efter nystartade it-företag var nu som bortblåsta. Och hos medieföretagen blev det samma svar som jag fick höra flera år senare när jag kom med konceptet med Alfafamiljen. ”Jättebra idé, men vi har så mycket nu. Du får återkomma.”

Nu var det väl kanske lika bra att det tog stopp där. För när tungviktaren Aftonbladet (jodå, jag hade varit hos dem med), några år senare kom med sitt system Tagga så var det ju samma grundidé, bara med en annan typ av kod.

Att Aftonbladet system floppade berodde nog inte så mycket på tekniken, utan mer på innehållet. Det motsvarade helt enkelt inte läsarna/kundernas förväntningar. (Jodå, jag vet, för jag var naturligtvis snabb att tanka hem Tagga-appen och börja använda den. Men det varade inte länge eftersom utbudet var så dåligt).

Flera liknande system är ordentligt etablerade bland annat i Japan. Men här hemma blev det en flopp.

The concept newspaper RightNow

Sverige är fantastiskt!

Spontantdans på krogen är så osvenskt att polisen måste hålla kolla på detta. Det förstår vi av en artikel i jnytt.se.

Dansa på krogen, det får man bara göra om krogen har danstillstånd. På den lilla kvarterskrogen som egentligen inte har något danstillstånd, där är det högst förbjudet. Att ta några danssteg eller (ve och fasa) bjuda upp en partner till dans, så där helt spontant för att det är skön musik som serveras, aja baja!

Jag såg en liten notis om detta i en av kvällstidningarna häromdagen. Tänkte att detta måste kollas upp och googlade och hittade en artikel i jnytt.se och fick bekräftelse på att polisen håller koll på detta. (Jodå, det är många fler tidningar som tagit upp detta, googla på spontandans får du se, men bästa kollen får man naturligtvis av en lokaltidning).

Nu försäkrar visserligen polisen i Jönköping (var annars? är det så här i resten av landet också?), att krogen inte riskerar indraget alkoholtillstånd om spontandans skulle råka uppstå vid något tillfälle. Men däremot kan man få polisbesök och en uppmaning att söka danstillstånd.

Men uttalandet från Mats Rosenqvist, närpolisområdeschefen i Jönköping, talar sitt tydliga språk:

- Saknas det ett tillstånd så kan krögaren polisanmälas för brott mot ordningslagen. Det ska vara ordning och reda, vi bor ju i Sverige, förklarar Mats Rosenqvist.

Sverige är fantastiskt! Det är lika fantastiskt som att alkoholenheten i Sundsvall tror att nykterheten i stan blir bättre om repet runt uterestaurangen mäter en viss höjd. Så att det blir svårare att smita ut på stan med sitt vinglas.

Två av mina vänner utövar spontandans på ett icke namngivet näringsställe i Stockholm.

Kliv upp ur de gamla hjulspåren Sören Andersson!

[Svar på Sören Anderssons påhopp i Medievärlden, 10 november 2011]

Den historielektionen var mycket slöseri med ord Sören. Den innehåller inga nyheter och jag kan bara konstatera att det enda vi är överens om är att det är kris i tidningsbranschen. Sedan kommer du med nya dimridåer och lägger åsikter i min mun som är så långt i från verkligheten att du tappar allt förtroende som diskussionspartner.

Men jag ska börja med att tillbakavisa dina nya falsarier:

• Jag är absolut inte illojal mot mina tidigare medarbetare. De åsikter jag framför finns bland en stor del av personalen och diskuterades hett innan jag slutade. Alla positiva kommentarer jag fått efter min debattartikel bekräftar också detta. Men ingen vågar yttra sig offentligt av rädsla för att försvinna i nästa nedskärning initierad av MM-ledningen. Att ingen av de ansvariga inom Mittmedia har svarat på min debattartikel talar väl sitt tydliga språk. De inser att om de försöker tillbakavisa mina påståenden skulle antalet kommentarer som stöder mitt resonemang öka ännu mer och avslöja sprickan inom organsiationen.

• Jag sitter definitivt inte på läktaren som de muppar du hänvisar till i ditt inlägg. Jag har visserligen ett pensionsavtal från ST, men det innebär inte att jag slutat jobba. Det hade du förstått om du läst mitt första inlägg ordentligt. Jag är kvar i branschen på olika uppdrag via mitt eget företag och räknar med att vara med och påverka medieföretag som är öppna för förändringar och nytänkande. Så nog är jag med i matchen ett bra tag framöver, förhoppningsvis även efter att jag uppnått den reguljära pensionsåldern.

• Du skriver: ”Han utgår inte från vad som händer i omvärlden utan har som så många andra inom våra medieföretag ett introspektivt synsätt. Kort sammanfattat låt allt vara som det var”. Som tur är så är det nog bara du själv som tror på sådana dumheter. Om du verkligen läst mina inlägg så skulle du upptäckt att mitt synsätt är precis det motsatta. Jag har varit starkt kritisk till att tidningarna inte agerat i tid när det gäller förändringarna i medielandskapet. Och om det är något jag bevakat, och kommenterat, är vad som händer i omvärlden. Både här hemma och utrikes.

• Det är inte mina cirklar som MM-koncernen rubbat, utan mina tidigare arbetskamraters. Utvecklingen talar sitt tydliga språk. Tyvärr.

Att du efterlyser lösningar på problemen i branschen kan jag förstå, för inte verkar dom vara nära till hands vare sig inom NTM eller MM. Det gäller till en början att kliva upp ur de gamla hjulspåren och öppna för reella förändringar. ”Centraliseringsmodellen är bara ett sätt att öka farten i den nedåtgående spiralen”, som en av mina tidigare kollegor på ST uttryckte saken.

Eftersom du uppenbarligen inte läst mina tidigare artiklar i ämnet kommer här några korta punkter. Detta är vad som behöver göras för att vända trenden i tidningsbranschen:

• Ta de social medierna på allvar och integrera detta i den dagliga verksamheten. Jag minns hur Sofia Mirjamsdotter under sin tid på ST förgäves försökte få redaktionen att förstå vikten av detta.
• Bejaka den nya journalistiken med öppenhet och transparens under hela skrivprocessen. Diskussionen pågår på bland annat Journalistbubblan på Facebook.
• Se över innehållet i tidningen. Läsarna vill inte betala för gamla nyheter.
• Inför flexibla abonnemangslösningar. Många vill inte betala för en tidning de bara läser 3 dagar av 7. Det här har vi pratat om länge, men det händer väldigt lite.
• Bättre kopplingar mellan papperstidning och webb. Lär av Norran och deras Live Chat. Aftonbladets ”Tagga” var ett bra försök, tyvärr motsvarade inte innehållet förväntningen från läsarna, men den tekniken återkommer i nya varianter.
• Om/när upplagenedgången börjar närma sig smärtgränsen, gör om tidningen till ett nyhetsmagasin med veckoutgivning.

Sist men inte minst:

– Ge tillbaka tidningarna det lokala initiativet när det gäller privatmarknad, kundtjänst och annonsproduktion. Det kan gärna vara en gemensam produktionsorganisation, men med buffertkapacitet på 2-3 orter.

– Låt inte den centrala it-enheten styra utvecklingen. Lokala it-avdelningar som får välja verktyg och tillämpningar som passar bäst för de olika verksamheterna blir mer kostnadseffektiv på både kort och lång sikt.

– Kliv upp ur de gamla hjulspåren och hitta nya vägar! Med enbart sparpaket kommer tidningarna att spara sig till döds. (Men utveckling är ju mycket svårare). Nu blir storkoncernerna mer och mer en koloss på lerfötter, när man istället skulle vara som små snabbfotade ödlor.

Jag har många konkreta idéer kring detta, och en del andra utvecklingsidéer, men det sparar jag åt mina kommande uppdragsgivare.

Härmed avslutar jag meningsutbytet med Sören Andersson i detta ämne. Det är ingen mening med att fortsätta diskutera med någon som på ett ohederligt sätt försöker pådyvla sina meningsmotståndare åsikter man aldrig haft.

Lästips:

Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Lär känna den sociala journalisten.

Livegranskning, – ett sätt att utnyttja alla källor.

Robert Rosén om journalistrollen.

Uppmaning till redaktionerna: ”Have more fun!”

Ett svar utan svar av Sören Andersson

[Denna artikel tidigare publicerad i medievarlden.se under rubriken "Krisen möts med helt verkningslösa metoder". Se även Missnöjet pyr och Tack för all positiv respons på denna blogg. ]

Svar till Sören Andersson på hans inlägg i Medievärlden om min kritik mot centraliseringen i Mittmediakoncernen.

Jag tror att bra många medarbetare på tidningarna både inom NTM och Mittmedia höjer på ögonbrynen över Sören Andersson replik på min debattartikel. Genom att försöka framställa mig som konservativ och förändringsmotståndare så skjuter han sig själv i foten.

Att påstå att jag skulle stå för något ”nostalgiprogram” är både dumt som fräckt. Den som vet vad jag står för inser vem som är ohederlig i sammanhanget. Och som så många andra debattörer som är ute på hal is försöker han blanda bort korten.

Han skriver bland annat om sin version:

”I denna framtid ska redaktioner, annonsavdelningar och marknadsavdelningar vara lokalt baserade.”

Ursäkta Sören, men i vilken framtid?

Jag vet inte på vilka grunder du försvarar Mittmedia och hur mycket du vet om utvecklingen här uppe i norr. Förmodligen har du missat att utvecklingen här är precis den motsatta mot den vision du beskriver, och att det är just detta min och andras kritik gäller. Annonsavdelningar och privatmarknadsavdelningar är inte längre lokalt förankrade. Och nästa steg är att centralisera vissa redaktionella funktioner. Allt enligt ett brev från koncernchefen förra månaden.

Anledningen till vår kritik är att den kris vi alla är pinsamt medvetna om, möts med helt verkningslösa metoder.

Sören Andersson raljerar kring några punkter i min kritik. Men i sakfrågan tillför hans inlägg inget och framförallt finns inget konkret som stöder att centraliseringsprocessens skulle vara lyckosam. Och absolut inget svar på min kritik. Bara de gamla tankarna kring ”strukturförändring och konsolidering.” En filosofi som, för att ta en liknelse, är som att bygga om ett slagskepp istället för att investera i ubåtar och modernt stridsflyg.

Låt mig få ställa några konkreta frågor till dig Sören:

• Tycker du att det rimligt att våra ägare betalar ett direkt uppseendeväckande överpris för ett dagstidningsföretag (DT)? Tyder det på en bra och framsynt förvärvsanalys? Bilden av framtiden för dagstidningarna var ju inte okänd då köpet gjordes. Företagsförvärven gjordes till ett pris baserat på P/E -tal på 35. Ett riktvärde kanske skulle vara 5 – 10.  Överpriset har medfört att goodwillposten (immateriella tillgångar) nu utgör 37% av balansomslutningen. En jätterisk för framtiden.

• Tror du att dyra förvärv av dagstidningsföretag påverkar lönsamhetskraven i Mittmedia?

• I Mittmedias senaste årsredovisning står att läsa att reklamintäkterna i Sverige ökade med 12,6 % under 2010 (morgonpress landsort 10,3 %). Mittmedias motsvarande intäkter ökade med 3,4 %. Tyder det på att centraliseringen har gjort Mittmedia starkare på marknaden?

Jag förstår att Sören Andersson måste yttra sig för att gjuta olja på vågorna i den egna koncernen, eftersom jag även därifrån fått vittnesmål om att irritationen är lika stor som inom Mittmedia.

Jag kan naturligtvis inte hävda att han borde ha läst allt jag tidigare publicerat där jag varnat för att medieföretagen inte tagit krisen på allvar. Men om Sören Andersson varit lite intresserad av att veta lite mer om bakgrunden till min kritik hade han ju kunna kolla min blogg som jag hänvisar till i slutet av artikeln. Då skulle han bland annat kunnat läsa min kritik mot konservatismen i branschen i artikeln:

Därför tog Blocket över tidningarnas annonsmarknad

Då hade han också kunnat läsa mitt inlägg som förmedlar varningssignalerna från en av världens mest anlitade tidningskonsulter när han säger:

Integrera eller dö!

Juan Antonio Giner menar att krisen i skandinavisk press är att många tidningsledare inte ser vad som händer utanför den tryckta tidningen.

”Många tidningar kommer att dö eftersom man gör ett dåligt jobb. Inga iPad eller andra teknikprylar kommer att ändra på det. It’s the wine, not the bottle.”
Han menar att vi helt måste förändra synen på innehållet. Skapa ett innehåll som attraherar läsarna utifrån de nya medievanor som finns nu.

I bloggen Tidningsliv som jag drev under flera år på ST, och som ofta citerades i medievarlden.se, kritiserade jag ofta konservatismen i tidningsbranschen. En konservatism som är en del i den kris vi har i dag. En kris som MM-koncernen möter med åtgärder som direkt motverkar utvecklingen och verkligen hotar överlevnaden.

Var Mittmedias pris för Dalarnas Tidningar ett överpris, Pär Fagerström?

Pär Fagerström, tidigare vd på Dalarnas Tidningar, och vd på Gävle Tidningar har kommenterat mitt senaste inlägg på medievarlden.se.

Jag har svarat följande:

Det verkar som om Pär Fagerström i sin iver att försvara det höga förvärvspriset uppfinner en helt ny definition på beräkningen av P/E tal.
Hur P/E-tal beräknas finns beskrivet exempelvis på aktiekunskap.nu/ och Wikipedia.
Beräkningsmodellen ser ut så här:

P/E-talet säger hur lång tid det tar innan du får tillbaka din investering, förutsatt att vinsterna förblir oförändrade.

Ett exempel: Om en aktie kostar 50 kr och vinsten per aktie efter skatt är 5 kr så är P/E = 10. Man kan säga att man får betala 10 kr för varje krona som företaget tjänar per år.

Pär Fagerström gör två fel i sin beräkning enligt ovanstående definition:
- något avdrag för substansen ska inte göras
- vinsten gäller efter skatt.

De sakuppgifter jag tidigare publicerat är ju mycket lätta att kontrollera.
• Hur mycket betalade ägarna för Dalarnas Tidningar?
• Vilken genomsnittlig  årsvinst efter skatt på 30 % har DT haft efter förvärvet ?

För att klargöra vilken uppgift som är korrekt är det väl en enkel sak att lägga dessa uppgifter på bordet?

Det kan väl inte vara säljarnas sak att argumentera för att priset är skäligt. Det är väl köparna, i detta fall Mittmedia, som ska göra den bedömningen.

I fallet med den grekiska liknelsen gäller nog samma sak här som där, dvs orsaken till krisen ska nog sökas hos regeringen/koncernledningen, inte hos de olika landsdelarna/dotterföretagen.

”Det stämmer, missnöjet pyr …”

Fler kommentarer till min debattartikel hos Medievärlden om centraliseringen i Mittmedia

Jag har fått in ett stort antal kommentarer, men jag redovisar bara en del. Anledningen är att de övriga inte går att anonymisera eftersom textens innehåll direkt skulle avslöja vem eller vilka personer som lämnat kommentaren.

Kalle på medievarlden.se:

Boström slår huvudet på spiken på i stort sett allt som han nämner i artikeln. Koncernledningen har inte prickat in många rätt sedan synergihysterin började. Precis som Boström har även jag drygt 20 år i ett av koncernens bolag bakom mig. 20 år då man känt glädje, stolthet och delaktighet i utvecklingen av det företag man jobbat för. Idag känns det som om det mesta är raserat vad gäller teknikplattformar, arbetsglädje och gemenskap på arbetsplatsen. Är det någon som orkar bry sig längre om någonting?

Kommentar via mejl:

Det stämmer att missnöjet pyr, men väldigt få vågar säga ifrån. För vad kan man sätta emot när det börjar rabblas siffror och uträkningar. Den där känslan man har i magen är inte lätt att använda som argument. Men visst känns det märkligt att vi å ena sidan ska värna de viktiga varumärkena, men internt inte verkar ha något större behov av att göra oss av med trofasta och lojala medarbetare som var de som verkligen värnade varumärkena. Hoppas det kan få någon att börja tänka lite, men risken är väl stor att det tåget redan gått. Nu ska ännu mer centraliseras till koncernnivå, även redaktionellt. Det är nog många som börjar snegla efter alternativ sysselsättning dessa dagar.

Kommentar via mejl:

Ja, det var jättebra Svenåke! Sammanfattar klockrent vad många känner.

Tack för all positiv respons! (Fortsättning följer)

Självklart var det med viss vånda och noggrant övervägande jag publicerade artikeln  ”Centraliseringen hotar affärerna i Mittmedia” här på min blogg och på Medievärlden.

Därför är det särskilt skönt med alla positiva kommentarer som bekräftar den kritik jag ger uttryck för i artikeln. (Läs några av reaktionerna här nedan). Eftersom jag under lång tid kritiserat utvecklingen internt på ST, och som jag nämnde samlat material och kommentarer kring detta, så kändes det som ett nödvändigt avslut i min bloggserie ”Uppbrott”.

Det jag fortfarande är förvånad över är att man inte tog vara på kritiken som förekom internt. Trots att det var uppenbart att de flesta ogillade utvecklingen. Bland annat hade jag själv skrivit ett mycket kritiskt inlägg på vår interna utvecklingsblogg. Ett inlägg som togs bort av företagsledningen. Motiveringen var att där skulle bara utvecklingsidéer finnas.

Om företagsledningen vetat vilka idéer som frodades utanför ledningsgruppen skulle de blivit förvånade. Med lite mer sydländskt temperament i huset kanske utvecklingen sett annorlunda ut. Ett par av förslagen var:

• Vi samlar de bästa, tar med oss kunderna och startar en ny tidning.
• Om vi blir tillräckligt många kan vi kräva att få ta över tidningen själva, annars säger vi upp oss.

Det fanns många fler intressanta interiörer som skulle kunnat redovisas i sammanhanget. Men det får räcka så här. Det finns säkert ingen anledning att addera något mer eftersom budskapet inte kan misstolkas och eftersom alla kommentarer hittills varit till stöd för min artikel.

Jo, det var förstås en anonym kommentar på medievarlden.se som angrep mig personligen för att jag skulle slösat bort en stor del av ST:s pengar på ”läsplatte-projektet”. Någon som uppenbarligen inte har en aning om att detta inte var ett ST-projekt utan ett TU-projekt där ett tiotal tidningar ingick. Jag har mina aningar om vem den anonyma rösten är, eftersom jag känner igen tongångarna när det gäller personliga påhopp.

Hur som helst, här är några av kommentarerna till artikeln:

Olle Boman:
Oförmåga och maktfullkomlighet hos centrala ledningsfunktioner har inneburit rasering av framgångsrika lokalstyrda företag. Sammanfattningen är utmärkt.
(Kommentar på medievarlden.se)

Anonym via Twitter:
Vi är många i Mittmedia som nickar instämmande efter att ha läst detta. Förutom att PC:nissarna är kassa är de också dyrare.

Anonym via Twitter:
Jag borde ha läst ditt inlägg innan jag läste nye koncernchefens första skrift. Där hymlar han inte om att nästa centralisering är redigeringen. Jag kan bara citera XX ”Fan vad bra vi hade det på ST.” Jag kommer aldrig förstå hur detta är besparingar.

Anonym via Twitter:
Det är väl knappast någon hemlighet att de som jobbar med Polopoly hela dagarna inte är helt nöjda.

Anonym via Twitter:
Bra text om stordriften i koncerner. Känner igen det obehagligt mycket från UNT vs NTM.

Sofia Mirjamsdotter:
Tack.
(Kommentar på medievarlden.se)

Anders Olsson:
Precis samma utveckling inom NTM-koncernen. IT styr och ställer men inget blir bättre. Tvärtom. Dyrare och sämre funktionalitet.
(Kommentar på medievarlden.se)

Dessutom har många länkat vidare till artikeln och sist men inte minst de tack och kommentarer jag fått via mejl. Om du själv har mer att tillföra så tveka inte att höra av dig. Naturligtvis ett stenhårt källskydd om du vill vara anonym. Allt material är ju av intresse när historien om MM-tidningarna ska skrivas. Det vill säga när tidningsnedläggningarna börjar.

[Uppbrott 8] Centraliseringen hotar affärerna

ST tar ner skylten. I juni flyttades hela verksamheten från fastigheten i centrala Sundsvall där man huserat sedan 1939. Hela kvarteret såldes och ST och Dagbladet blev hyresgäster hos Norrporten strax utanför Stenstan. (ST 27 maj 2011. Foto Jan Olby).

[Publicerad på www.medievarlden.se 2011.10.25]

Under många år kämpade Sundsvalls Tidning och några av tidningsgrannarna i norr hårt mot den centralisering som eftersträvades av koncernledningen, med koncernchefen i spetsen. Efter att tre av de tyngsta motståndarna slutat eller lämnat tidningarna så rasade murarna och centraliseringsvågen gick som en tsunami över Mittmediakoncernen.

Att det fanns ett starkt motstånd mot centraliseringen var på intet sätt ett utslag av konservatismen i branschen. Man insåg helt enkelt riskerna med att för mycket tappa det lokala perspektivet. Samverkan gärna, men lokalt styrda företag var motståndarnas motto.

Nu har vi under flera år kunnat se effekterna av centraliseringen. Tyvärr besannas farhågorna.

Jag vill direkt säga att jag inte alls har någon avsikt att kasta ut barnet med badvattnet. I en storkoncern med i det här fallet 18 tidningar så kan det naturligtvis finnas samordningsvinster att göra. Men genomfört på fel sätt så riskerar det att bli en koloss på lerfötter. Det är där vi är nu.

Det samarbete som förekommit kring sportbilagor med fotboll och hockey tillhör det positiva och skulle kunna utvecklas ytterligare. I förlängningen en feature/sportbyrå för text och foto som kan serva alla tidningarna.

Bakgrunden till centraliseringsvågen och dom stora kraven på rationaliseringar är att ägarna gjort ett antal alldeles för dyra företagsförvärv. En analys av förvärven skulle med säkerhet visa att förvärvet av till exempel Dalarnas Tidningar var alldeles för dyrt. Nu får personal och kunder betala för ägarnas och koncernchefens dåliga förvärvsanalys (och maktambitioner).

Mittmediakoncernen hade en företagskultur som byggde på en stark decentralisering. Denna kultur stred emot ägarnas maktambitioner. Centraliseringsprojekten fick därför ägarnas välsignelse eftersom de underförstått skulle stärka ägarmakten. Och centraliseringsvågen inleddes (mycket utstuderat) genom att börja med ekonomi – och datafunktionerna . Här fanns mycket gedigen lokal kompetens – medan det på central nivå i Gävle var direkt kompetenssvaga funktioner. Denna obalans gjorde att ägarna hade svårt att utöva ”ägarmakt” på det sätt som man ville. Man var helt enkelt underlägsna kompetensmässigt.
Då man hade vingklippt de lokala företagen på ekonomikompetens blev motståndet mot centraliseringen mycket svagare. Därför fanns det från några vd:ar ett starkt motstånd mot detta när den administrativa centraliseringen diskuterades.

Alla centraliseringsprojekt har följt i stort sett samma koreografi:
- man har i en förstudie visat på mycket stora rationaliseringsvinster.
- man har nogsamt undvikit att diskutera andra handlingsalternativ än centralisering (t.ex att behålla en decentraliserad organisation men kräva lokal rationalisering genom utökat samarbete mellan de företag som har likartade problem).
- man har i förstudierna aldrig resonerat om vilka negativa konsekvenser som det skulle kunna få för intäkterna i koncernen genom underkoncernernas försämrade förmåga att verka på den lokala marknaden. Alla projekt har setts endast ur ett ägarperspektiv. Kundperspektivet har saknats helt. Att försvaga relationerna till de lokala kunderna får sannolikt stora konsekvenser på lång sikt.
- projekten har alltid motiverats genom att hävda att besparingarna tryggar ”kärnverksamheten”. Detta för att inte oroa journalistkåren. Nu återstår att se hur mycket detta resonemang varit värt.
- någon efterkalkyl av utomstående och oberoende konsulter av de genomförda projekten har aldrig gjorts.

Om man i efterhand summerar de rationaliseringsvinster som skulle ha uppnåtts i centraliseringsprojekten (enligt förkalkylerna) borde Mittmediakoncernen i nuläget vara Sveriges i särklass lönsammaste medieföretag.

Centraliseringen av kundtjänst, växel och privatmarknad, samt annons och reklamproduktion, har inneburit att man tappat det lokala perspektivet. Följden är:

• Långa väntetider i telefonköer.
• Omständliga processer när annonser och reklammaterial produceras centralt.
• Ökande it-kostnader.

Utvecklingen av Mittmedia IT är ett sorgebarn för sig.
När denna enhet bildades under den nuvarande IT-chefen så stod det snabbt klart att IT-enheten skulle var styrande istället för stödjande. Redan där hade man helt fel verksamhetsinriktning. En av de första åtgärderna blev att ”renodla” på Windowsplattformen och kasta ut alla Macar, mot personalens vilda protester. Målet var att spara pengar och underlätta livet för medarbetarna (medarbetarna på den egna enheten alltså).
Vi som jobbat många år med denna verksamhet vet att man sparar aldrig några pengar genom att kasta ut de kostnadseffektiva Appledatorerna. Vilket nu visat sig med all önskvärd tydlighet i MM-koncernen. Alla tidningar har fått ökade IT-kostnader!

Till detta kan läggas den kapitalförstöring som ligger i att skrota fullt fungerande hårdvaruplattformar, den effektivitetsförlust som det inneburit för verksamheten med i vissa fall sämre verktyg  och dom utbildningskostnader som man varit tvungen att ta för att få den nya hårdvaruplattformen att fungera. Allt detta i hårda besparingstider.

I bakgrunden till beslutet låg också en tvärsäker bedömning i kretsen runt koncernchefen att Mac och Apple var på väg ut ur marknaden. Denna bedömning blir närmast löjeväckande med facit i hand.

Tyvärr verkar det som om de som initierat centraliseringen inte förstår mycket av dagens medielandskap. I en tid när det krävs att man är snabbrörlig, kan ta snabba beslut lokalt och utvecklas olika beroende på lokala behov, då är en centralisering ett direkt hot mot verksamheten.

Vi kan bara ta ett exempel. När ST för några år sedan hade bestämt sig för ett nytt webbpubliceringssystem (norska Esenic), så kom ett koncerndirektiv. Alla skulle köpa eller byta till Polopoly. Ett beslut som kom bara några dagar innan ST skulle skriva på kontraktet med Escenic.

Beslutet gjorde inte enbart att ST och övriga tidningar i koncernen fick ett sämre system, det försenade dessutom utvecklingen för ST med minst två år. Installation och utveckling sköttes centralt, det var bara att vänta på sin tur. På vägen tappade ST en massa affärer och halkade efter i utvecklingen.

Att Polopoly (eller Polly-Polly som en del säger) fortfarande är ett objekt för mycket tydligt missnöje, visar nedanstående skärmdump från Facebook 21/10 2011. Även om detta naturligtvis är gjort med glimten i ögat.

Många är irriterade över Poloploy.

När förslagen om gemensam kundtjänst och privatmarknad kom, då mullrades det i alla led. En kritik som senare tystnade ganska snabbt. Det gäller ju att inordna sig i ledet och gilla läget, ”antingen är man för eller emot” som jag själv fick höra när jag framförde kritik mot det som var på väg att hända. För min del betydde det ju inte så mycket eftersom jag redan för ett par år sedan skrivit på ett pensionsavtal som innebar att jag skulle sluta vid 63. (Jag gjorde min sista arbetsdag på ST den 1 april 2011).

Så varför bry sig?
Nu har jag mitt eget företag och tar precis så mycket jobb som jag trivs med. Varför då inte bara släppa allt det som händer kring den gamla arbetsplatsen? Jag har ju ändå som någon uttryckte det ”lämnat det sjunkande skeppet”.

För det första fortsätter jag jobba inom mediebranschen och därför engagerar dessa frågor mig, samtidigt som jag från många Sundsvallsbor får frågor kring vad som händer i ST-koncernen.
För det andra är det smärtsamt att se det man jobbat med under 27 år vara på väg att raseras. Det är också tråkigt att höra hur missnöjet pyr på den ena orten efter den andra inom Mittmediakoncernen.

Underlaget till denna artikel har jag samlat under lång tid och som grund ligger samtal med ett flertal personer på olika nivåer inom koncernen.

Under hösten har situationen ytterligare försämrats för ST-koncernen, genom de nya nedskärningar som aviserats. Frågan är vad som händer sedan. Jag är knappast ensam om att gång på gång ha upprepat ”Det går aldrig att enbart spara sig igenom en sådan här kris”. Gasa och bromsa är det som gäller. Parallellt med alla sparåtgärder måste man satsa offensivt på utveckling och utbildning. Av detta har vi sett väldigt lite de senaste åren. Men det är inte så konstigt när en tidigare välmående tidning med utmärkta medarbetare och hög kompetens tvingas betala andras misstag och strategiskt felaktiga beslut.

Kommentera gärna, eller kom med egna reflektioner eller uppgifter om krisen i MM-koncernen. På denna webbplats krävs ingen inloggning för att skriva kommentarer.

Läs mer om dagstidningarnas kris:

Medievärlden: Mediehusen bromsar olika hårt.

Medieforskare: ”Dagstidningarna begår självmord”

Anders Gerdin: ”Tabloiderna saknar nytänkande”

Nedskärningarna på Aftonbladet: ”Varför ska man nedbemanna 85 personer i ett företag som levererar i runda tal 10 procent i vinstmarginal?”

Medieanalytikern: ”Snart kan vi ha en ägare som äger hälften av pressen”

[Uppbrott 7] Landets största mediecenter kan försvinna

[Uppbrott 7]

En av delarna i ST:s mediecenter 2006. En filmupplevelse med fem filmdukar.

Över 20.000 personer har besökt ST:s mediecenter sedan starten 2001. Men nu är det slut, eller …?
Att Sundsvalls Tidning inte skulle driva mediecentret vidare efter flytten från Stenstan, det förstod vi som jobbat med mediecentret ganska tidigt. Något som naturligtvis är väldigt tråkigt eftersom det var en fantastiskt bra kontaktyta ut mot läsarna, men främst mot eleverna på gymnasierna i Sundsvall med omnejd. Det här är nog en av de tråkigaste konsekvenserna med ST:s flytt.

Det kan dock finnas en annan lösning. Förhandlingar har pågått med Sundsvalls kommun och Norrporten om att driva mediecentret vidare, men med delvis annat innehåll. Mer av Sundsvalls historia än specifikt ST:s historia. Bara att hålla tummarna, för att skrota detta vore en stor förlust och kapitalförstöring.

ST:s mediecenter byggdes för att kunna ta emot studiebesök på ett lite mer spännande sätt än de vanliga rundvandringarna i ett kontorslandskap som lika gärna skulle vara försäkringskassan.

Till mediecentret kom gymnasieklasser, studiecirklar, föreningar och företag. Och alla har gått därifrån med en positiv bild av företaget. Under de år jag haft ansvaret för verksamheten har jag möjligen träffat en handfull personer som varit missnöjda. Men då har det varit personer som redan från början tydligt visat sin negativa inställning gentemot tidningen.

Ibland har det varit gymnasieelever som kommit dit, för att som de trott, gå på ett tråkigt studiebesök. Det har inte dröjt många minuter innan de ändrat attityd. Och avslutningen där de ”leker journalister” och provar på att redigera en förstasida av Sundsvalls Tidning har alltid varit lika populärt.

De första åren var vi 9-10 personer med olika arbetsuppgifter på ST som delade på ansvaret som värdar. De flesta medarbetare på redaktionen. De senaste åren, i samband med att personalstyrkan minskade, decimerades det till två personer, jag själv och Mattias Grossby. Båda verksamma på privatmarknadsavdelningen. Och när jag nu slutade den 1 april i år så blev Mattias ensam.

Att sköta verksamheten på en person och när man själv jobbar i en annan del av stan går naturligtvis, men är inte helt lätt. Men knäckfrågan är egentligen att det blir för dyrt att driva ensamt om ST ska betala hyra för lokalerna till den nya ägaren av det före detta ST-kvarteret.

Därför har det under hela våren och sommaren funnits hopp om en fortsättning. Det har förts diskussioner med några andra intressenter om att driva mediecentret vidare tillsammans och göra det till en turistattraktion med hela Sundsvall i centrum, och inte enbart Sundsvalls Tidning. Det är bara att hålla tummarna för att detta lyckas, för att skrota allt detta, som är en investering på omkring 9  miljoner kronor, vore verkligen synd.

Landets största mediecenter skrev jag i rubriken. Och det är faktiskt sant. Ett tiotal tidningar, där ST är den nordligaste, driver mediecenter i olika varianter. Och STs är det till ytan största med drygt 500 kvadratmeter. Dessutom är det ingen av de andra tidningarna som har den historievandring i sex stationer som ST har.

Det enda som kan mäta sig i storlek är väl Tekniska museet som också har ett mediecenter kallat Studion där skolklasser kan publicera nyheter i tidning, radio, tv eller på webben.

För de flesta besökare har besöket på drygt en timme gett en aha-upplevelse när det gäller tidningens förutsättningar och arbetssätt. Både ungdomar och vuxna har fått sig en nyttig lektion i mediekunskap och några som kommer att sakna detta är naturligtvis främst gymnasielärarna både från Sundsvall och kringliggande kommuner.

Nu har mediecentret stått i träda ett halvår. Det är bara att hoppas på att det finns en fortsättning för denna unika samlingspunkt.

Omkring 60 procent av besöken i ST:s mediecenter var gymnasieklasser ...

... men en stor del av besöken var också pensionärsföreningar, studiecirklar, föreningar och företag.